Nedräkningen börjar

Okej då, nu är det mindre än en timme kvar. Ska bara kolla om allting är på plats:

• Har min röda Englandtröja på (inte den vita - vi förlorade mot Frankrike i EM när jag hade den på)
• Har en engelsk flagga runt axlarna (1.5m x 1m - £1.49 på Sainsbury's)
• Har lyssnat på World In Motion med New Order två gånger (jag gör det före varje Englandmatch)

Ser ut som om allting är klart. Nu ska jag till puben. Om (när?) England förlorar så kan det dröja flera timmar/dagar/månader innan jag känner för att skriva någonting.

Hoppas ni förstår.

England i fotbolls-VM - en tillbakablick (del 1)

Ibland undrar mina kompisar varför jag blir så pessimistisk inför varje Englandmatch i en stor turneringen. Sanningen är dock enkel: jag vet vad som brukar hända. Förväntan, hopp, positivhet... besvikelse. Första gruppmatchen äger rum om ungefär 13 timmar i skrivande stund. Jag tänkte gå igenom tidigare VM och se hur det gick för England i första matchen. Då så:

• 2002: England 1 (Campbell 23) Sverige 1 (Alexandersson 58). England spelade så uselt att det inte ens går att beskriva.
• 1998: England 2 (Shearer 42, Scholes 90) Tunisien 0. Vi vann! Vi vann! Okej, vi fastställde inte resultatet tills den 90:e minuten mot ett blekt Tunisien, men en seger är ändå en seger.
• 1994: VM inställd p g a brist på intresse.
• 1990: England 1 (Lineker 8) Irland 1 (Sheedy 72). Den tråkigaste match som någonsin spelats eller kommer att spelas i en VM-turnering. Hoppas jag.
• 1986: England 0 Portugal 1 (Carlos Manuel 75). England dominerade matchen. Utan att göra mål. Sedan, med 15 minuter kvar...

Hoppas då ni förlåter mig om jag inte har stora förväntningar.

Andy tippar - del 2

Någonting annat som garanterat kommer att hända under Paraguaymatchen:

Antingen före matchen eller i pausen kommer BBC:s programledare Gary Lineker att vända sig till Alan Hansen och säga "Då så Alan - hur gör man mål på Paraguay?"


Hur gör man mål egentligen?

Vi snackar om samme Gary Lineker som spelade 80 A-landskamper för England och gjorde 48 mål, varav 10 i VM-slutspel. Är det någon som borde kunna svaret så är det du, Gary.

Under pressure

Enligt Arsenals målvakt Jens Lehmann förhindras det engelska landslaget av psykiska förhinder när det gäller stora turneringar. Enligt Lehmann (given som förstemålvakt i mitt Twatball-lag) kommer Tyskland att gå längre än England, för att tyskarna är mer rutinerade i sådana sammanhang, och dessutom för att vi "har haft problem förut".

Jag tycker att han har rätt. Man behöver bara ta Champions League-finalen som exempel, då han spelade perfekt. I sexton minuter. Därefter fick han panik när Eto'o kom i friläge, fällde honom och blev utvisad. Det var bara tur för Arsenal att Lehmann är så rutinerad.

Men det kan faktiskt stämma. Ibland känns det som om, i alla fall under de senaste 40 åren, vi i England är bara ett gäng förlorare. Visst finns det alltid en lång rad ursäkter och förklaringar när vi förlorar. Men vi förlorar ändå. I fyrtio år har vi inte ens nått en enda fotbollsfinal. Med tanke på vår befolkning och sportsliga resurser är det pinsamt.

Det kanske är naturligt. I ett par hundra år var vi (Storbritannien alltså) det mäktigaste landet på jordklotet. Vi var ett gäng vinnare. Under den tiden uppfann vi flera av världens numera populäraste sporter. Inte bara nummer ett, ohotat nummer ett.

Men sen kom andra länder ikapp. Och förbi. Inte bara i världspolitik, utan även i de sporter vars lagar finputsades i våra internatskolor. Det kändes nog... generande, antar jag. Och därefter kunde vi bara stå där och minnas den gyllene tiden då vi var störst, och låtsas som om inget hänt. Vi tronar på minnen från fornstora dar.

Vad händer nu? Det får vi se. Jag kan bara konstatera att vi sett lovande tecken på framgång den senaste tiden. England är nu världsmästare i rugby för första gången, efter att vi besegrade Australien i Sydney 2003. Förra sommaren vann Englands cricketlag mot Australien för första gången på 20 år. Helt plötsligt kändes vi oss som vinnare. Det kändes ganska konstigt.

Ni som läser det här kanske konstaterar att medans det finns sex sju topplag i rugby och cricket, är fotboll en världssport, och att vinna fotbolls-VM blir inte så enkelt.

Men då är ni bara glädjedödare allihopa.

Ska vi slå vad?

Jag påstod tidigare att jag inte villa tippa om något lag innan turnering var i full fart, men vissa frestelser går inte att motstå:

Unibet ger tio gånger pengar om en engelsk spelare blir utvisad under Paraguay-matchen. Detta ser kanske inte så himla lovande ut - bara två engelska spelare har någonsin utvisats under VM-slutspelsmatcher - men jag har läst lite grann om matchens domare, den mexikanske Marco Rodríguez.

En engelsman som bor i Mexiko har skrivit följande om Sr. Rodríguez:

"Första gången jag såg "Chiqui" var när han utvisade sex spelare i en
Tigres-match 1999..."

"Jag har sett honom ett flertal gånger sedan dess och han har utvisat minst
en spelare i varje match."

"I andra finalen [i mexikanska mästerskapet] utvisade han tre
spelare från favorittippade Monterrey. Rodríguez fick eskorteras av
beväpnade poliser dygnet runt när han var i Monterrey den här säsongen"

Det kan vara värt en slant, eller hur?

Om denna blogg

Ett stort tack till Aftonbladet för att de har länkat till min blogg. Det krävdes bara 437 mindre hotande mejl innan de gav sig för att få tyst på mig.

Tänkte bara förklara lite om vad jag tänker skriva om.

Om du söker den senaste nyheterna om vad som händer med den engelska truppen, detaljerade genomgånger av alla spelarfruarnas favoritband eller information om Jermaine Jenas skostorlek (jag gissar 43), surfa vidare. (Det är lika bra att återvända till aftonbladet.se.)

Denna blogg handlar helt enkelt om hur det känns att vara en engelsk fotbollsfan inför och under VM, jämförelser mellan England och Sverige, och hur det engelska folket reagerar efter seger och förlust.

Hoppas ni gillar den. Lämna gärna en kommentar.

Det oförenade kungariket

Scotland's going to the World Cup!

Just nu har det svenska landslaget aldrig varit populärare i Skottland. Visst finns det många (de brukar vara iklädda grönvita tröjor) som fortfarande avgudar Henke Larsson, men nu hoppas även Rangersfans att han kommer att göra mål. Särskilt den 20 juni, av någon anledning.

Englandfans är ju vana vid att skottarna hejar på vilket lag som helst mot England. Under förra VM visade BBC vad som hände i studion när England gjorde mål. Både Gary Lineker och Ian Wright hoppade upp och jublade som dårar. Alan Hansen (25 A-landskamper för Skottland) däremot bara satt kvar, dödstyst.

Nuförtiden förvånar det oss när en skotte erkänner att han/hon inte tillbringar hela VM med att be om tunga engelska förluster, någonting som Gordon Brown (finansministern och troligen Tony Blairs efterträdare som statsminister) gjorde för några veckor sedan. Han påstod att ett av hans allra bästa fotbollsminnen var Gascoignes mål mot Skottland i EM 1996.

Somliga skulle säga att det bevisar att han är en storsint fotbollsälskare, och inte alls ett misslyckat försök att få de engelska väljarna att lita på honom. Och jag tror på honom.

Men jag tror även på jultomten, tandfen och angolanskt VM-guld.

Embrace?!?!?

Om England - förlåt, när England inte vinner fotbolls-VM i år är det bara att skylla på engelska fotbollsförbundet. Vårt öde bestämdes redan i mars.

Den 28 mars valdes World At Your Feet med Embrace som Englands officiella VM-låt.

Alla uttryck som beskriver engelsk fotboll när den är som sämst - trög, fantasilös, tråkig osv - kan även användas för att beskriva bandet Embrace, ett slags Verve utan melodierna och utan soul. Embrace är musikvärldens Carlton Palmer.

Det borde inte spela någon stor roll alls, men det gör det. 1990 nådde fram till semin (utslagna efter straff mot Tyskland) och då hade vi tidernas i särklass bästa fotbollslåt, World In Motion med New Order. Suverän refräng, enkel text som alla kunde sjunga och - till råga på allt - en John Barnes-rap! Bättre än så kan man inte ha.

Sedan dess har vi inte uppnått samma höjder, varken musikmässigt eller fotbollsmässigt. Glöm Rooneys fot - utan Kaiser Chiefs eller Arctic Monkeys är vi chanslösa. Synd.

Men, med tanke på våra ökända fans, kanske hade I Predict A Riot inte varit populär i värdnationen.

Det falska psykkriget

Enligt Expressen har "psykkriget" börjat. The Observer ska ha pekat ut honom som värsta filmare i historien (eller någonting liknande) och den onda engelska tidningen hävdar att "Han faller enklare än vad en man som är 1,93 meter borde."

Dessutom har f d engelska förbundskapten Terry Venables skrivit att Sverige inte ens klarar gruppspelet.

Rena psykkriget, eller hur?

Till höger har vi den spalten som Expressen psykades av. Den ingick i en serie som granskade alla 32 lag - deras starka och svaga punkter, stjärnor, primadonnor och, ja, filmare. Alltså valdes ut 32 olika spelare som lättfällda, inte bara Zlatan. Och har man sett hur han filmade till sig straff mot Messina under säsongen som gått kan man inte påstå att han är helt oskyldig. Det är inte heller Gerrard, Beckham, Owen eller hundratals andra spelare i detta VM. Det moraliskt felfria laget finns helt enkelt inte.

Ångående Venables, att ge sin åsikt om Sveriges chanser kan knappast räknas som "psykkrig" heller, men i så fall så var det Chris Härenstam i SVT som startade kriget, när han tippade att England skulle sluta trea i gruppen.

Jag tror att den svenska truppen pallar för trycket. Frågan är om Expressens känsliga redaktion lyckas klara sig oskadd.

Twatball

Är trött på alla olika Fantasy-League varianterna - jag är nog inblandad i minst tio stycken. Hursomhelst tänkte jag rekommendera en till.

Bild ©Matt Craven 2006.


Twatball är annorlunda. Istället för att välja skickliga mittfältare, målfarliga anfallare och målsnåla försvarare, grundtanken är att välja idioterna. Busarna, primadonnorna, självmålsgörare... alla dessa platsar i ett Twatball-lag. Ett urval från poängutdelningen:

Gult kort - 4 poäng
Andra gult kort - 6 poäng
Rött kort - 12 poäng
Spelare utvisad efter andra gult kort för att han protesterade första gula
kortet - 20 poäng

Och så vidare...

Själv har jag valt ut följande lag:

• Lehmann (Tyskland)
• Meira (Portugal)
• Puyol (Spanien)
• Akoto (Togo)
• Emerson (Brasilien)
• Tenorio (Ecuador)
• Beckham (England)
• Vieira (Frankrike)
• Gattuso (Italien)
• Robben (Nederländerna)
• Ibrahimovic (Sverige)

Jag tror vi når riktigt långt i år.

Believe? Nej, det kan jag inte.

Mars har en annonskampanj här i England som heter "Believe". Grundtanken är väl att England kan vinna VM, bara om vi alla tror på det. De har tydligen satsat miljontals pund på kampanjen och jag måste erkänna att den är väldigt gripande.

Men kan jag tro på seger? Nej, jag kan inte. Jag vågar inte.

Anledningarna till att jag är så skeptisk är inte bara fotbollsmässiga. Jag tror inte att vi kan vinna för att jag aldrig sett oss vinna. Ja, jag vet att det hände 1966 (just nu är det omöjligt att se på teven i längre än fem minuter utan att få höra någonting om Det Oförglömliga VM-Guldet) men det är inte till stor hjälp for en stackars gosse född -74 och som såg fotbolls-VM för första gången 1982.

Sedan 1982 har jag upplevt massevis med hopp (före turneringarna) och sedan till stor del enorma besvikelser (en enda semifinal). Varje turnering - med undantag för 1994 då man glömde att inbjuda oss - har samma monster. Vi har bästa truppen sedan -66, vi har sett strålande ut i träningslandskampen, vi... blir utslagna i kvarten. Så i år vägrar jag att tro på annat än tre raka förluster.

Som förebild har S:t Georg bytts ut mot S:t Thomas.

Brasilien

Har precis läst en artikel om Ronaldinho som innehåller följande citat:

"...every football-lover with a national stake in the competition will have Brazil as their second team."

Fel. Jag tror inte att alla fotbollsälskare i Argentina kommer att ha grannlandet som sitt "andra" lag. Iallafall så finns det inget land i VM jag hellre skulle se utslaget vid gruppspelet.

Inte att jag har någonting emot Brasilien som land - har aldrig varit där men skulle gärna vilja. Det är bara att jag blir så jäkla trött på alla kommentatorer och journalister som hyllar brassarna som gudar. Visst har de världens bästa spelare i Ronaldinho och anfallare som får folk att dregla, men de är bara elva spelare. Dessutom ser försvaret lite ihåligt ut - Leedsfans har inga goda minnen av Roque Junior, till exempel.

Inför kvartsfinalen Brasilien-England 2002 visade BBC en match från VM 1970, även den mellan England och Brasilien. Och det är 1970 som alla journalister tänker på när de snackar om Brasilien. Det årets lag var förmodligen det bästa laget som någonsin skådats i ett VM. Men - hallå - Pelé och Roberto Carlos spelar inte längre. Årets Brasilien ser bra ut på pappret, men ska vi inte vänta tills de spelar innan vi delar ut pokalen?

Effekten är att vi har en hel generation spelare som har växt upp med tanken att brassarna är övermänskliga varelser som inte går att besegra. Det finns ju undantag, men jag har själv sett alltför många lag spela blekt mot Brasilien, kanske förlamade av äran att vara på samma plan som dessa gudar.

Jag hoppas bara att, om Brasilien nu tar hem guldet, de ska ha förtjänat det.

Sverige, Sverige, älskade vän

Thirty-eight years of hurt.

England slog Sverige i en landskamp senast 1968. Sedan dess har det blivit elva matcher, varav fyra förluster och sju oavgjorda. Under dessa 38 år har vi slagit alla lag som tillhör världseliten, men inte Sverige.

Varför har det blivit så? Jag har inget svar förutom att konstatera att England alltid haft problem med lag som har ett liknande spelstil (t ex Irland och Norge, Nordirland 1-0 England osv). Men vi borde ändå ha ett bättre facit mot svenskarna.

Detta känns särskilt tungt för mig, en engelsman som har starka förbindelser till Sverige. Jag läste svenska, franska och spanska vid universitet och har bott i Sverige vid två olika tillfällen (Karlstad 95/96, Lund 01/02). Med åren som gått har jag utvecklat ett slags love/hate förhållande till Sverige. Jag älskar Sverige, men hatar landet samtidigt. (Hat är kanske för starkt, men jag hoppas ni vet vad jag menar.)

Och varje gång under den tiden, när England spelat mot Sverige, har jag suttit framför teven och hoppats, nej trott, att den här gången skulle det hända. Att vi skulle vinna. Men det gör det aldrig. I år (trots Rooneys skada) ser England bättre ut än Sverige på pappret. Det gör vi alltid. Jag vill inte tippa om något lag innan turneringen är i full fart, men jag kan garantera två saker om Sverige-matchen:

• Det blir en tråkig match
• England vinner inte

Och, när England förlorar än en gång den 20 juni, hoppas jag att ni svenskar kan vara snälla och tycka synd om en stackars engelsk fotbollsfan som av någon anledning bestämde sig för att studera svenska.

Tack på förhand.

Don't mention the war

Jag vill påstå här att jag inte vill att England ska möta Tyskland under detta VM.

Inte för att England ska ha hemmapubliken emot dem.
Inte för att jag är rädd för Ballack och Schweinsteiger.
Inte ens för att vi förmodligen blir utslagna efter straffsparkar. (Varför skrev jag "förmodligen"? Jag menar ju "säkert".)

Nej, jag vill inte att vi ska möta Tyskland för att jag vill inte höra Two world wars and one world cup igen.

Alla engelska fotbollsfans har varit med om det. Man är på en pub för att se på England-Tyskland (att vara på puben ger överlägset den bästa stämningen för fotbollstittandet). Efter några minuter en idiot (det kan vara flera idioter) börjar "sjunga" "Two world wars and one world cup, doo-dah, doo-dah".

Personligen tycker jag att krig är aldrig något att skryta över. Att minnas de förfallna, ja. Att lära sig läxor så att tidigare konflikter inte ska upprepas, ja. Men att skryta över, nej tack.

Men det som retar mig minst lika mycket är att idioten som börjar "sjungandet" brukar vara i min egen ålder eller yngre. Jag är född -74. Världskrigen slutade 1918 respektive 1945 och vi vann fotbolls-VM 1966. Är detta ett land där det senaste vi kan vara stolta över ägde rum åtta år före min födelse? (Kära läsare, var snäll och svara inte på den frågan.)

Själv hoppas jag, om låten hörs under VM i Tyskland, att de tyska fansen ska svara som Henning Wehn, en tysk komiker här i England. I radion igår så svarade han med en egen låt med samma melodi: Three world cups and one world Pope, doo-dah, doo-dah.

Och då blir det tyst.

Vi är ju alla överskattade

När jag går in på aftonbladet.se och läser kommentarer från Aftonbladets läsare om Englands lag, uttrycket "världens mest överskattade lag" dyker upp då och då.

Det här kanske stämmer om man läser vissa engelska tidningar. Ja, vi har en ganska bra trupp, och med Rooney skulle vi verkligen vara ett lag att räkna med, men enligt några journalister har vi redan vunnit. Jag brukar inte läsa News Of The World (okej, jag ljuger - jag läser den aldrig), men idag står det förmodligen att gårdagens 6-0 seger mot fotbollsjättarna Jamaica bevisar att vi verkligen är bäst i världen. Vilket är ju skitsnack.

Alltså stämmer det, eller hur? Vi är överskattade, punkt slut.

Men, men, men... jag läste i Aftonbladet häromdagen om resultatet av en online-enkät, där läsarna fick rösta på det lag de trodde skulle vinna fotbolls-VM. Brasilien blev solklar etta, precis som det skulle bli i liknande enkät världen runt. Men tvåa blev... Sverige, med 14,6%. Kan ett lag som förlorade på hemma- och bortaplan mot Kroatien och som gjort ett (ett!) mål det här året verkligen vara andrafavoriter till VM-guld?

Sanningen är ju nej, förstås. Och däri ligger den stora sanningen - att vi är alla skyldiga av att överskatta vårt eget lag - inklusive tidningarna och dess läsare. Vi har mest koll på de lag och spelare vi vill ha koll på. Då minns svenskarna t ex Zlatans mål mot Italien 2004 och kan påstå att han är en världspelare. Vi engelsmän, å andra sidan, minns hans insatser mot Arsenal i Champions League, när man bara märkte att han var på plan när han blev avblåst för offside.

Om man vill läsa mer nyanserade engelska synpunkter, så rekommenderar jag exempelvis The Guardian, där det brukar påstås något i stil med att England kan nå riktigt långt, men att vi förmodligen blir utslagna i kvarten (snittinsats för ett engelskt lag i VM).

Själv läser jag svenska tidningar varje dag online (mest för att kolla om jag borde välja Svensson eller Källström i mitt Fantasy League-lag), men jag har lärt mig att ta det hela med en stor nypa salt.

Eller som Public Enemy mycket riktigt påstod, don't believe the hype.

Välkomna

Har bestämt mig för att starta en blogg på svenska om fotbolls-VM. Dels för att jag vill träna min svenska, dels för att jag läser så många svenska bloggare men vill ändå framföra en engelsk synpunkt om saker och ting.

Ni som läser det här (jag förväntar minst fem stycken) får gärna lämna kommentarer.