Don't mention the war

Jag vill påstå här att jag inte vill att England ska möta Tyskland under detta VM.

Inte för att England ska ha hemmapubliken emot dem.
Inte för att jag är rädd för Ballack och Schweinsteiger.
Inte ens för att vi förmodligen blir utslagna efter straffsparkar. (Varför skrev jag "förmodligen"? Jag menar ju "säkert".)

Nej, jag vill inte att vi ska möta Tyskland för att jag vill inte höra Two world wars and one world cup igen.

Alla engelska fotbollsfans har varit med om det. Man är på en pub för att se på England-Tyskland (att vara på puben ger överlägset den bästa stämningen för fotbollstittandet). Efter några minuter en idiot (det kan vara flera idioter) börjar "sjunga" "Two world wars and one world cup, doo-dah, doo-dah".

Personligen tycker jag att krig är aldrig något att skryta över. Att minnas de förfallna, ja. Att lära sig läxor så att tidigare konflikter inte ska upprepas, ja. Men att skryta över, nej tack.

Men det som retar mig minst lika mycket är att idioten som börjar "sjungandet" brukar vara i min egen ålder eller yngre. Jag är född -74. Världskrigen slutade 1918 respektive 1945 och vi vann fotbolls-VM 1966. Är detta ett land där det senaste vi kan vara stolta över ägde rum åtta år före min födelse? (Kära läsare, var snäll och svara inte på den frågan.)

Själv hoppas jag, om låten hörs under VM i Tyskland, att de tyska fansen ska svara som Henning Wehn, en tysk komiker här i England. I radion igår så svarade han med en egen låt med samma melodi: Three world cups and one world Pope, doo-dah, doo-dah.

Och då blir det tyst.