Under pressure
Enligt Arsenals målvakt Jens Lehmann förhindras det engelska landslaget av psykiska förhinder när det gäller stora turneringar. Enligt Lehmann (given som förstemålvakt i mitt Twatball-lag) kommer Tyskland att gå längre än England, för att tyskarna är mer rutinerade i sådana sammanhang, och dessutom för att vi "har haft problem förut".
Jag tycker att han har rätt. Man behöver bara ta Champions League-finalen som exempel, då han spelade perfekt. I sexton minuter. Därefter fick han panik när Eto'o kom i friläge, fällde honom och blev utvisad. Det var bara tur för Arsenal att Lehmann är så rutinerad.
Men det kan faktiskt stämma. Ibland känns det som om, i alla fall under de senaste 40 åren, vi i England är bara ett gäng förlorare. Visst finns det alltid en lång rad ursäkter och förklaringar när vi förlorar. Men vi förlorar ändå. I fyrtio år har vi inte ens nått en enda fotbollsfinal. Med tanke på vår befolkning och sportsliga resurser är det pinsamt.
Det kanske är naturligt. I ett par hundra år var vi (Storbritannien alltså) det mäktigaste landet på jordklotet. Vi var ett gäng vinnare. Under den tiden uppfann vi flera av världens numera populäraste sporter. Inte bara nummer ett, ohotat nummer ett.
Men sen kom andra länder ikapp. Och förbi. Inte bara i världspolitik, utan även i de sporter vars lagar finputsades i våra internatskolor. Det kändes nog... generande, antar jag. Och därefter kunde vi bara stå där och minnas den gyllene tiden då vi var störst, och låtsas som om inget hänt. Vi tronar på minnen från fornstora dar.
Vad händer nu? Det får vi se. Jag kan bara konstatera att vi sett lovande tecken på framgång den senaste tiden. England är nu världsmästare i rugby för första gången, efter att vi besegrade Australien i Sydney 2003. Förra sommaren vann Englands cricketlag mot Australien för första gången på 20 år. Helt plötsligt kändes vi oss som vinnare. Det kändes ganska konstigt.
Ni som läser det här kanske konstaterar att medans det finns sex sju topplag i rugby och cricket, är fotboll en världssport, och att vinna fotbolls-VM blir inte så enkelt.
Men då är ni bara glädjedödare allihopa.
Jag tycker att han har rätt. Man behöver bara ta Champions League-finalen som exempel, då han spelade perfekt. I sexton minuter. Därefter fick han panik när Eto'o kom i friläge, fällde honom och blev utvisad. Det var bara tur för Arsenal att Lehmann är så rutinerad.
Men det kan faktiskt stämma. Ibland känns det som om, i alla fall under de senaste 40 åren, vi i England är bara ett gäng förlorare. Visst finns det alltid en lång rad ursäkter och förklaringar när vi förlorar. Men vi förlorar ändå. I fyrtio år har vi inte ens nått en enda fotbollsfinal. Med tanke på vår befolkning och sportsliga resurser är det pinsamt.
Det kanske är naturligt. I ett par hundra år var vi (Storbritannien alltså) det mäktigaste landet på jordklotet. Vi var ett gäng vinnare. Under den tiden uppfann vi flera av världens numera populäraste sporter. Inte bara nummer ett, ohotat nummer ett.
Men sen kom andra länder ikapp. Och förbi. Inte bara i världspolitik, utan även i de sporter vars lagar finputsades i våra internatskolor. Det kändes nog... generande, antar jag. Och därefter kunde vi bara stå där och minnas den gyllene tiden då vi var störst, och låtsas som om inget hänt. Vi tronar på minnen från fornstora dar.
Vad händer nu? Det får vi se. Jag kan bara konstatera att vi sett lovande tecken på framgång den senaste tiden. England är nu världsmästare i rugby för första gången, efter att vi besegrade Australien i Sydney 2003. Förra sommaren vann Englands cricketlag mot Australien för första gången på 20 år. Helt plötsligt kändes vi oss som vinnare. Det kändes ganska konstigt.
Ni som läser det här kanske konstaterar att medans det finns sex sju topplag i rugby och cricket, är fotboll en världssport, och att vinna fotbolls-VM blir inte så enkelt.
Men då är ni bara glädjedödare allihopa.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home