Sverige, Sverige, älskade vän

Thirty-eight years of hurt.

England slog Sverige i en landskamp senast 1968. Sedan dess har det blivit elva matcher, varav fyra förluster och sju oavgjorda. Under dessa 38 år har vi slagit alla lag som tillhör världseliten, men inte Sverige.

Varför har det blivit så? Jag har inget svar förutom att konstatera att England alltid haft problem med lag som har ett liknande spelstil (t ex Irland och Norge, Nordirland 1-0 England osv). Men vi borde ändå ha ett bättre facit mot svenskarna.

Detta känns särskilt tungt för mig, en engelsman som har starka förbindelser till Sverige. Jag läste svenska, franska och spanska vid universitet och har bott i Sverige vid två olika tillfällen (Karlstad 95/96, Lund 01/02). Med åren som gått har jag utvecklat ett slags love/hate förhållande till Sverige. Jag älskar Sverige, men hatar landet samtidigt. (Hat är kanske för starkt, men jag hoppas ni vet vad jag menar.)

Och varje gång under den tiden, när England spelat mot Sverige, har jag suttit framför teven och hoppats, nej trott, att den här gången skulle det hända. Att vi skulle vinna. Men det gör det aldrig. I år (trots Rooneys skada) ser England bättre ut än Sverige på pappret. Det gör vi alltid. Jag vill inte tippa om något lag innan turneringen är i full fart, men jag kan garantera två saker om Sverige-matchen:

• Det blir en tråkig match
• England vinner inte

Och, när England förlorar än en gång den 20 juni, hoppas jag att ni svenskar kan vara snälla och tycka synd om en stackars engelsk fotbollsfan som av någon anledning bestämde sig för att studera svenska.

Tack på förhand.