Klen tröst, men ändå...

Har suttit uppe i ca en timme och undrat vad jag skulle skriva om Sverige-T&T-matchen, om jag nu skulle skriva någonting över huvudtaget.

Det skulle vara lätt att vara kaxig och gratulerar svenskarna till en välförtjänt pinne, men alla som har skrivit mejl och lämnat kommentarer på min blogg varit så trevliga. Dessutom finns det fortfarande två matcher kvar att spela i grundspelet och det lönar sig inte att ta ut segrar i förskott. (Eller hur, Zlatan?)

Resultatet har redan kallats för "fiasko". Jag tänkte förklara vad begreppet egentligen innebär.

England deltog i fotbolls-VM för första gången 1950. Visst hade tre "VM" ägts rum tidigare, men vi försökte ignorera dem. Vi var ju bäst i världen - varför behövde vi bevisa någonting som var så uppenbart? Men 1950 var det dags, och vi for till Brasilien.

Det började men en enkel 3-1 seger mot Chile. Då behövde vi bara slå USA för att gå vidare till kvartsfinalen. Vi snackar inte om ett USA-lag rankad femma i världen, som nu. Detta USA-lag var riktiga no-hopers. De hade förlorat sju matcher i rad. Gjorda mål: 2, insläppta mål: 45.

Matchen ägde rum i Belo Horizonte. Den sändes ju inte i television eller i radion och resultatet fick telegraferas till England. Killen i nyhetsbyrån som tog emot meddelandet tittade på det och rättade genast det tydliga tryckfelet. Det var klart att det skulle stå England 10 USA 1. Han skickade det sedan vidare.

Men det fanns inget tryckfel. England 0 USA 1.

Nuförtiden är ju skillnaderna mellan lagen i VM betydligt mindre än för 56 år sedan och ingenting tas för givet. Fast gårdagens resultat känns som ett fiasko, så är det inte ens nära.

England vann fiasko-VM för många år sedan.